Related Paintings of unknow artist :. | Squatting male nude | Poultry 099 | Manoah and his wife meeting the angel | vaggmalning i sodra rada kyrka | Still life floral, all kinds of reality flowers oil painting 176 |
Related Artists:
William Holman Hunt
1827-1910 British William Holman Hunt Galleries Hunt's intended middle name was "Hobman", which he disliked intensely. He chose to call himself Holman when he discovered that his middle name had been misspelled this way after a clerical error at his baptism at the church of Saint Mary the Virgin, Ewell.[1] Though his surname is "Hunt", his fame in later life led to the inclusion of his middle name as part of his surname, in the hyphenated form "Holman-Hunt", by which his children were known. After eventually entering the Royal Academy art schools, having initially been rejected, Hunt rebelled against the influence of its founder Sir Joshua Reynolds. He formed the Pre-Raphaelite movement in 1848, after meeting the poet and artist Dante Gabriel Rossetti. Along with John Everett Millais they sought to revitalise art by emphasising the detailed observation of the natural world in a spirit of quasi-religious devotion to truth. This religious approach was influenced by the spiritual qualities of medieval art, in opposition to the alleged rationalism of the Renaissance embodied by Raphael. He had many pupils including Robert Braithwaite Martineau (best known for his work "Last Days in the Old Home") who was a moderately successful painter although he died young. The Hireling Shepherd, 1851Hunt's works were not initially successful, and were widely attacked in the art press for their alleged clumsiness and ugliness. He achieved some early note for his intensely naturalistic scenes of modern rural and urban life, such as The Hireling Shepherd and The Awakening Conscience. However, it was with his religious paintings that he became famous, initially The Light of the World (now in the chapel at Keble College, Oxford, with a later copy in St Paul's Cathedral), having toured the world. After travelling to the Holy Land in search of accurate topographical and ethnographical material for further religious works, Hunt painted The Scapegoat, The Finding of the Saviour in the Temple and The Shadow of Death, along with many landscapes of the region. Hunt also painted many works based on poems, such as Isabella and The Lady of Shalott. All these paintings were notable for their great attention to detail, their hard vivid colour and their elaborate symbolism. These features were influenced by the writings of John Ruskin and Thomas Carlyle, according to whom the world itself should be read as a system of visual signs. For Hunt it was the duty of the artist to reveal the correspondence between sign and fact. Out of all the members of the Pre-Raphaelite Brotherhood Hunt remained most true to their ideals throughout his career. He eventually had to give up painting because failing eyesight meant that he could not get the level of quality that he wanted. His last major work, The Lady of Shalott, was completed with the help of an assistant (Edward Robert Hughes). Hunt married twice. After a failed engagement to his model Annie Miller, he married Fanny Waugh, who later modelled for the figure of Isabella. When she died in childbirth in Italy he sculpted her tomb up at Fiesole, having it brought down to the English Cemetery, beside the tomb of Elizabeth Barrett Browning. His second wife, Edith, was Fanny's sister. At this time it was illegal in Britain to marry one's deceased wife's sister, so Hunt was forced to travel abroad to marry her. This led to a serious breach with other family members, notably his former Pre-Raphaelite colleague Thomas Woolner, who had married Fanny and Edith's third sister Alice. Hunt's autobiography Pre-Raphaelitism and the Pre-Raphaelite Brotherhood (1905) was written to correct other literature about the origins of the Brotherhood, which in his view did not adequately recognise his own contribution. Many of his late writings are attempts to control the interpretation of his work. In 1905, he was appointed to the Order of Merit by King Edward VII. At the end of his life he lived in Sonning-on-Thames.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
SAENREDAM, Pieter Jansz
Dutch Baroque Era Painter, 1597-1665,Painter and draughtsman, son of Jan Saenredam. His paintings of churches and the old town halls in Haarlem, Utrecht and Amsterdam must have been appreciated by contemporary viewers principally as faithful representations of familiar and meaningful monuments. Yet they also reveal his exceptional sensitivity to aesthetic values; his paintings embody the most discriminating considerations of composition, colouring and craftsmanship. His oeuvre is comparatively small, the paintings numbering no more than 60, and each is obviously the product of careful calculation and many weeks of work. Their most striking features, unusual in the genre, are their light, closely valued tonalities and their restrained, restful and delicately balanced compositions. These pictures, always executed on smooth panels, are remarkable for their sense of harmony and, in some instances, serenity. Here, perhaps, lies a trace of filial fidelity to the Mannerist tradition of refinement and elegance, of lines never lacking in precision and grace. But Mannerist figures and the more comparable components of strap- and scrollwork embellishment lack the tension and clarity of Saenredam's designs, which also have a completeness reminiscent of the fugues of Gerrit Sweelinck (1566-?1628).